Avatar
En av mina och lillebrors julklappar till mamma och pappa var biljetter till Avatar 3D, så stackars mamma fick lov att uppdatera sin status på facebook till ”är lite rädd för Avatar 3D”, och så åkte vi iväg. Och medan ni andra kanske är ute och dansar så satt vi i biomörkret iklädda snyggaste glasögonen och med popcornkartongen vid fötterna.
Filmen var ungefär exakt som man tror att det ska vara, väldigtväldigt påkostad, storslagen, bombastiskt och extremt amerikansk på gott och ont. Fin och förutsägbar handling, med 3D-effekter som pricken över i. En film som med all säkerhet kommer vara med i nästa upplaga av ”1001 filmer du måste se innan du dör” och se den innan man dör tycker jag nog att man borde.
Jag hade ärligt talat väntat mig att 3D-glasögonen skulle förvandla filmvärlden totalt och att jag skulle känna mig som en avatar jag med. Så var det inte. Det var några löv som flög och det var någon pistol som ville skjuta mig, och världen var ju inte platt. Det var ju häftigt och coolt och spännande. Och man ska väl inte vara besviken på de snygga glasögonenoch de fladdrande löven, men jag kände mig inte som en avatar, utan bara som lilla Klara i biomörkret, med popcornkartongen framför fötterna.
Och det kanske låter som att jag är besviken på filmen, men det är jag inte. Den var bra. Se den.
